MAKING THE WORLD BRIGHTER

Tester utförda på taket till en av Rautaruukkis masugnar visade att det var omöjligt att konstruera en armatur som inte sög in smutsig luft genom någon osynlig öppning. Det skulle vara bättre att förse armaturen med ett filter som tillåter den att andas fritt. Glasfabriken råkade ha ett lämpligt filter från Kemira, och resten är historia. I-Valo beslöt att patentera sin uppfinning både i Finland och utomlands. Lösningen patenterades till slut i 12 olika länder.

I-Valos första industriarmatur, Super, var en robust epoximodell i aluminium. Enheten var inkapslad och förseglad med ett dammskydd samt försedd med damm- och gasfilter. Den fanns i både en vertikal och en horisontell modell och tålde höga temperaturer. Den vertikala modellen fasades stegvis ut, medan den mer praktiska horisontella modellen etablerade sin position som den bästa produkten i I-Valos armatursortiment. Vid sidan av Super utvecklade företaget ett stort urval av armaturer för olika användningsområden och mindre krävande förhållanden.

Det första partiet testades på företagets glasfabrik. Fabrikens reparationsverkstad fick omkring ett dussin nya armaturer och glasblåsningsverkstaden fick två eller tre. En av armaturerna placerades ovanför glasugnen, där den kunde ge värdefull information om armaturens värmetålighet. Det första partiet tillverkades genom sandgjutning. De egentliga produktionsenheterna formades genom svarvning och ballasterna var formgjutna. De ursprungliga armaturerna som ”testades” på fabriken är fortfarande i bruk.

I slutet av 2005 frågade I-Valo om fabriken skulle vara villig att skiljas från den enhet som var placerad ovanför glasugnen så att den kunde studeras närmare. Armaturen var i stort sett intakt, förutom tätningarna som var stenhårda efter att ha grillats i hettan från ugnen i 30 år. De övriga armaturerna finns kvar på sina ursprungliga platser.

Det första partiet av de nya armaturerna lämnade Iittala 1975 för att installeras i en av produktionshallarna i maskinverkstaden på Varkaus bruk. Chefselingenjören för Varkaus bruk rapporterade att arbetarna i en intilliggande hall hotade med strejk om de inte fick likadana armaturer som sina grannar. Samtidigt levererades ett annat armaturparti till Rautaruukkis stålverk i Brahestad.

Verneri Savolainen från Rautaruukkis stålverk i Tavastehus var en av I-Valos första samarbetspartner inom kundorganisationerna. Redan 1975 ordnade han ett test i temperaturer på 75 °C ovanför en brännugn. Testet var en framgång och stålverket i Tavastehus förblev en av I-Valos största kunder i Finland för en lång tid.

Dessutom fick Savolainen godkänt av Rautaruukkis ledning att genomföra I-Valos renoveringsplan, enligt vilken stålverkets befintliga kvicksilverarmaturer på 700W togs ur bruk och varannan armatur ersattes av en 400w högtrycksnatriumarmatur. I fråga om effekt innebar detta att 1400-watts enheter ersattes med 400W. I-Valos försäljningschef lovade att detta inte skulle äventyra ljusnivåerna och att investeringen skulle betala sig inom tre år. Tio år senare skulle fabrikschefen för stålverket träffa försäljningschefen och berätta att man var mycket nöjd med lösningen och att han aldrig skulle ha trott att sådana löften kunde bli verklighet.

I slutet av det första året hade I-Valo fått beställningar på fler än 2 000 armaturer. De flesta av dessa armaturer levererades till de tillverkare som hade deltagit i utvecklingen, i synnerhet till Rautaruukkis stålverk och till Ahlströms fabriker i Varkaus.

Denna trend fortsatte följande år med en utvidgning av masugnen på Rautaruukkis stålverk i Brahestad och en ny pappersmaskin, PK4, på Ahlströms fabrik i Varkaus. Därtill levererades hundratals nya armaturer till Rautaruukkis stålverk i Tavastehus och Oulais. Starten såg alltså väldigt lovande ut.

Det blev snart uppenbart att involveringen av användare i utvecklingsprocessen var ett utmärkt sätt att engagera företag och få dem att köpa armaturerna, då inköpsavdelningar runt om i Finland regelbundet brukade skaka på huvudet åt priserna. I-Valo hade lyckats få dem som ansvarade för belysningen på fabrikerna att se fördelarna med filterförsedda armaturer framom konkurrenternas billigare alternativ. Tack vare framgångarna med denna strategi beslöt företaget att också använda denna approach med nya kunder.

Fokus på export

Redan från början var det uppenbart att det skulle vara värt mödan att söka nya marknader för företagets industriella armaturer utomlands. Aktörer inom industrin över hela världen kämpade med samma problem. Med tanke på de höga fraktkostnaderna skulle det vara klokt att fokusera på närliggande marknader. De europeiska länder som låg längst från Finland hade också en större variation av spänningar och frekvenser i elnätet.

I Finland fick I-Valo nödvändiga godkännanden ganska enkelt genom att involvera elinspektionsmyndigheten redan från början och på så sätt få förstahandsinformation om kraven. Sverige var också en bekant marknad tack vare tidigare kontakter med SEMKO, den instans som ansvarade för godkännande av belysningsarmaturer i Sverige. För att kunna exportera produkter till Centraleuropa måste företaget få sina produkter godkända av tyska VDE (Verband der Elektrotechnik, Elektronik und Informationstechnik). Utan detta godkännande skulle ingen vara villig att handla med produkterna. Bland finländska företag var VDE känd som en besvärlig organisation att ha att göra med; dess krav var väldigt annorlunda jämfört med de finländska och certifieringspolicyn var väldigt strikt. Ibland kunde det kännas som att det krävdes rent hårklyveri för att få en certifiering, men i slutändan gav det fokus på detaljer som krävdes I-Valo en betydande fördel. Genom att kunna påvisa överensstämmelse med VDE:s krav kunde I-Valo vinna den centraleuropeiska marknadens förtroende.

När de första PC-datorerna kom ut på marknaden utnyttjade I-Valo de nya möjligheterna genom att introducera sitt första belysningsberäkningsprogram, ett DOS-baserat program som utvecklats av Teknologiska forskningscentralen. Programvaran producerade över en meter långa utskrifter fyllda med siffror. Med lite övning kunde dessa papper vara mycket informativa, eftersom informationen grundade sig på verkliga data från armaturer.

Sedan dess har belysningsberäkningsprogrammen utvecklats i takt med datatekniken. I dag har vi tack vare 3D-modeller tillgång till mycket tydliga och exakta utskrifter, och därmed också utmärkta verktyg för att visa hur kundens pengar på bästa sätt kan omvandlas till lux.

I dagens värld oroar sig människor allt mer över sina kolavtryck och klimatförändringen i allmänhet, vilket inspirerar företag att designa energieffektivare och hållbarare produkter och lösningar med minskade livscykelkostnader. Detta ideal har varit en hörnsten i I-Valos designfilosofi ända sedan företaget grundades. Om man bläddrar igenom I-Valos armaturkataloger från så långt tillbaka som det tidiga 80-talet hittar man energisparkalkyler som jämför I-Valos filterförsedda armaturer med de billigare öppna fixturer som fanns på marknaden vid den tiden. Konkurrerande produkter kan vara billigare att köpa, men i slutändan blir I-Valos armaturer ofta förmånligare tack vare de klart lägre livscykelkostnaderna.

Dessa värderingar och principer utgör fortfarande grunden för I-Valos affärsverksamhet. Framsteg inom LED-tekniken har revolutionerat hela branschen och gett oss nya möjligheter att spara energi. Vi på I-Valo arbetar hårt för att förse våra industrikunder med hållbara och högklassiga LED-lösningar som fungerar oavsett omständigheterna.